"Det kostar 5 kronor och en sillburk"  sa Kar de Mumma

Text ur "Har Du lyssnat på vinet?" skriven av Stadbudet Sture Hegerfors

Onsdagen den 29 oktober 2014 var jag med mina kolleger i Stadsbudskåren på Kamratgården i Delsjön. Nyinvalda stadsbudet Martin Kurzwelly, då vd i Blåvitt, guidade oss med fart genom de supermoderna lokalerna och redogjorde för klubbens sportsliga och sociala ambitioner. Allsvenskt guld och triumfer i Europa väntar, försäkrade han.

Därpå trakterades vi av Fredric Bergstrand, Blåvitts kock. Det var han som dagligen lagade mat åt IFK:s spelare. ”Fattar de hur bra de har det?”, tänkte jag medan jag mumsade.

Vid kaffet berättade hedersstadsbudet Gunnar Josephson om kårens födelse för Kurzwelly och det andra nyinvalda budet, Harald Treutiger.

– Redan 1872 instiftades Stockholms stadsbudskår, sa Josephson. Då som nu var dess syfte att samla in pengar till behövande, till stipendier och välgörenhet. Hurdå?

Jo, mot skälig ersättning ställer medlemmarna upp upp som exempelvis tävlingsfunktionärer, lekledare, lottförsäljare, sångare, servitörer, inkastare och garderobsvaktmästare.

Bra tankar, tyckte ett gäng göteborgare med Josephson i spetsen i slutet av sextiotalet. Han for upp till Stockholms ledande stadsbud Kar de Mumma – alias Erik Zetterström, revyförfattare och kåsör i Svenska Dagbladet – för att be om lov att bilda en göteborgsk motsvarighet. Han togs nådigt emot i hallen till den praktfulla våningen på Floragatan, Öfvre Östermalm.

– Det kostar 5 kronor och en sillburk, sa Kar de Mumma.

Fem kronor kunde Josephson överlämna direkt. Sillburken stack han ut och köpte i närmsta livsmedelsbutik.

Göteborgskåren fick en flygande start 1968, många av stadens kändisar blev medlemmar, bland andra Per-Olof Ahl (Kapp-Ahl), journalister som Lars-Gunnar Björklund och Arne Thorén, scenfolk som Lasse Dahlquist, Hagge Geigert, Sten-Åke Cederhök och Claes Jakobsson. Med glädje hjälpa andra, löd mottot.

– Sedan dess har kåren samlat in över en miljon kronor som gått till barn som har det svårt, till lovande unga musiker och idrottsmän, konstaterade Gunnar Josephson belåtet.

Timmarna på Kamratgården gick annars mest i fotbollens tecken. Stadsbudet John Forsell drog en sann historia från

sin ungdom i västgötska Sandhem. Tyvärr är det omöjligt att återge de dialektala finesserna i skrift, men så här föll orden:

Sista höstmatchen på Sjövallen i Sandhem. Sandhem möter Skulltorp. Båda lagen har 28 poäng i division 6 Östra Skara-borgsserien. Vinnaren går upp i 5:an!
I "89e minuten står det 1-1. Sandhem får straff. Ingen vågarlägga den mycket betydelsefulla straffen.
Då säger Bertil:
– Ta den du Helge, du har ju ta’t realen i Fallköping!

Jag avskyr att förklara roliga historier. Men för unga läsare måste man här kanske påpeka att realen, realexamen, var avslutningsexamen i realskolan, en skolform som avvecklades 1973.

Hans Kjellberg, även han med för(utet i Sandhem, lät påskina att Sjövallen på sin tid var så gropig, att målvakten skrek ut en varning till en av sina backar:

– Se upp, Nisse – de kommer en i svacka!

Vi hedrade det nyligen avlidna stadsbudet Göran Johansson med en tyst minut på Kamratgården. Göran var IFK- supporter. Jag råkade sitta alldeles bakom honom på Ullevi- läktaren den 23 november 1994, när IFK slog Manchester United i Champions League med 3-1. Han var glad. Efter slutsignalen upptäckte han mig och sa på sitt typiska sätt:

– Nu orkar man jobba en vecka te!